Snart är det slut. Efter fredag lämnar jag inte bara bakom mig en skola, så som jag lämnat Illjansboda, Kolarängen eller Källtorp. Utan nu lämnar jag också mitt liv, min livsstil, min vardag. Skolan har varit min vardag i 12 år, och om man räknar in dagis också blir det ytterligare några år. Och att ge upp något som man levt med varje dag är inte så jävla lätt! Fredagen den 5/6-09, som är den dag som jag längtat efter i tre år, är nu så nära att det är skrämmande. Vill inte att allt ska ta slut än. Kommer sakna så mycket folk. Även dom som jag kanske inte pratar med så ofta men som jag ser och träffar varje dag. Vissa kommer jag aldrig mer få se igen! Herregud! Snacka om att man blir uppriven med rötterna. Jag vill inte bli vuxen än. Jag vill fortfarande vara ung och ta allt lite hipp som happ. Jag tycker att saker och ting är bra som det är. Jag vill ta ett krumelurpiller, ett sånt där som Pippi tog. Så man förevigt får vara liten. Tiden går för fort, hänger inte med riktigt. Känns som om det glider ur händerna på mig, som sand rinner mellan fingrarna. Jag får inte riktigt tag i det. Jag vill trycka på paus. Andas lite och ta in allt som händer, sen gå vidare. Sakta. Varför måste tiden ha så brottom? Jag och Helene pratade på telefon häromdan och om dehär med studenten. Började nästan grina. Studenten kommer vara en av dom roligaste dagarna i mitt liv, utspring, flak, mottagning, slutskiva, FRI. Men också en av dom sorgligaste! Men jag antar att det är så det ska vara. För då får jag ju bekräftat att det liv jag lämnar bakom mig inte bara görs med glädje utan med just sorg, jag kommer att sakna det livet, och det visar ju verkligen att jag faktiskt varit riktigt jävla nöjd med det!

Ta vara på tiden!!!!!! :)